Åsas Minnen

Vissa mornar är en ständig kamp mot klockan och en kamp med sonen för att komma iväg till dagis.
Vissa mornar är som den idag, alldeles underbar!

Molly grymtade lite vid 6.30-tiden och var hungrig. Hon låg redan brevid mig så jag bytte bara sida i sängen så kunde jag amma henne och somna om. Känner med min högra fot att min lille pojke ligger och sover i änden på sängen. Jag somnar till igen. Molly somnar om och Alex sover en timme till.

Sen väcker han mig, viskar "mamma är det morgon?". Så kryper han närmare och vi kramas och jag får till och med fler pussar än vad jag kan räkna. "Har du sovit gott?" frågar jag. "Ja, det har jag och min blöja är torr"...
Sen går vi igenom de vanliga "Är pappa hemma?", men idag blir Alex inte ledsen av svaret nej. "Ska jag gå till dagis idag?", men idag blir Alex inte sur av svaret ja.

"Är Molly vaken?" "Nej, schh, Molly vill sova lite till"
Så sätter sig storebror och tittar på sin lillasyster tills hon råkar röra på sig...
"MAMMA!!! MOLLY FÖRSÖKER VAKNA!! TITTA NU ÄR HON VAKEN!!!"
Ja, vem hade inte vaknat av att bli studerad på så nära håll och sedan höra en pojkröst eka över hela övervåningen?

Men Molly bara ler. Och Alex skrattar. Molly vrider sig och sträcker på sig. Alex skrattar och pussar henne i pannan. Jag funderar över varför kameran alltid är så långt bort. Men så minns jag att ibland ska man bara njuta av stunden.

Jag går och drar upp gardinen, det är rått och fem nyanser av grått utanför fönstret.
Men det gör inget... Solen skiner ändå i vårt sovrum. Och i hela mig.