Åsas Minnen

Igår fick jag och Molly spendera dagen med fina Rebecca. Superfina Rebecca med superfin mage. En liten kille bor där inne och han beräknas hitta ut om ett par veckor. Jag kände hans lilla fot flera gånger. Åh, det är så härligt med graviditeter! Särskilt andras. När jag var gravid med Alexander var det rätt tufft. Kräktes alla vekor utom runt vecka 30-34. Foglossning som var jobbig. Jag gick upp nästan 30 kilo och mina fötter var stora som valar. När jag väntade Molly var allt så mycket lättare, då kan jag nog påstå att jag njöt av att vara gravid.

Det blev en sväng till Vällingby och sen till Ikea. Jag slog på stort och bjöd på lunch. Hela 37 kronor för oss båda med kaffe och kaka. Ikea är Mecca för småbarnsföräldrar. Skulle bara köpa små skydd till hörnen till soffbordet (så Molly slår sig lite mindre), men som vanligt blev det några saker till. Lite ramar och annat. Men inga ljus!

Molly blev arg i bilen på vägen hem. Jättehungrig. Det fick bli lite frukt på parkeringen till Rissne centrum av alla ställen. Väl hemma fick hon middag efter en stund och hon gapade lika stort som vanligt. Så hon fick rätt mycket välling innan nattning. Ångrar mig. Jag gick på för hårt. Vid 23-tiden hostar hon till och kräks ner sängen, sig själv, mig och halva golvet. Jag tyckte det var lite läskigt eftersom jag aldrig sett en bebis kräkas så mycket plus att hon kändes lite hängig efteråt. Men sen sov hon som en stock. Det gjorde inte jag. Jag låg och lyssnade på hennes andetag.

Tänk att så fort man får det där efterlängtade plusset på stickan så börjar oron. Oro för graviditeten. Oro för fölossningen. Oro när de är spädbarn. Oro när de blir äldre. Jag har förstått nu att man oroar sig för sina barn livet ut! Inte alltid lika mycket. Men nog finns den där och lurar. Oron. För alltid.

Nu när jag har förstått detta så minns jag hur jag själv kunde bete mig, särskilt i tonåren...
Förlåt mamma och pappa att jag spädde på er oro så mycket!