Åsas Minnen

Ska man skratta eller gråta?
Men nu är det dags! Vi har varit lyckligt skonade från trots länge, länge!
Men så... Nu har monstret kommit och tagit över min lilla ängel till son.

Nu gäller det att hålla i sig, eller hålla för munnen kanske? För det lär bli åka av.
Vilka utbrott! Jag visste inte att han hade det inom sig!
Jag och maken blir lika paffa bägge två.

Vad handlar det om? Ja, det kan man ju undra... Alltifrån fel strumpor, till att inte ha jacka på sig, fel tandborste.
Det är mycket "jag kan själv" samtidigt som han vill vara liten och dricka ur pipmugg och äta med bebisgaffel.
Det blir många "Nej!!" när vi ber honom göra någonting.

Vid middagen ville han göra som Molly och äta med handen (trots att han fått bebisgaffeln). Skillnaden var bara att Molly plockar och Alex skopade ris med hela handen och spillde förstås. Jag sa till, han gör samma igen. Jag tar bort tallriken och utbrottet är ett faktum "Jag VIIIIILL ha min maaaat!!". Åsså tårar. Och skrik. Och mer tårar.

När allt lugnat sig frågar jag vad som hände? Underläppen blir gigantisk och han piper "Jag vet inte".
Jag undrar vem det är jobbigast för? Honom eller oss?
Jag tror för honom. Alla gånger.
Lille plutten. Lille underbara skitunge!