Åsas Minnen

Att babysimma. Tänk vad 30 minuter i poolen med min dotter kan göra.
Det gör mig så lycklig att jag skulle kunna sätta henne på flytande mattan, dra andan och börja gråta.
Det låter kanske fånigt. Men det är så jag känner mig den där halvtimmen. Så gråtfärdigt lycklig.

Det är alldeles fantastiskt att se hur hon älskar att bada och hur hon utvecklas.
Armringar på och hon simmar faktiskt. Sparkar med benen för att ta sig dit hon vill. Ser en färgglad boll och styr dit.
Sätter henne på kanten och ser hur hon förbereder sig för hon vet att hon ska dyka.
Spänningen i hennes ögon när hon är längst upp i rutschkanan och ska få en skjuts ner i vattnet. Där kommer hon farandes och man anar ett leende innan hon mer eller mindre flyger ner i poolen.
Väl under vattnet ser man hur hon sträcker upp sina små händer för att ta sig till ytan. Med lite hjälp svänger hon till kanten och greppar stången. Ser lite förvånad ut och blinkar bort vattnet från sina stora blå.
Lägg sen till en underbar instruktör som berömmer bebisarna så mycket att föräldrarna nästan spricker.

Och om jag skulle gråta en skvätt så skulle ju faktiskt ingen märka det? Alla är så upptagna med sina egna små underverk och ja, vi befinner oss ju i vatten, så blöt i ansiktet är man ju ändå.
Fast man kanske ska fråga sig själv hur blödig man får bli!?