Lite som mammaledigt
Denna veckan jobbar jag inte så mycket. Ett enda pass. På torsdag, då alla andra är lediga.
Men det gör mig ingenting, det är som förr.
Jag njuter istället i fulla drag av att vara ledig med mina två troll alla de andra dagarna!
Det känns lite som att vara mammaledig igen. Både måndag och tisdag har vi träffat andra mammor och barn som jag var mammaledig med förra året. Hela 2010 spenderades med dessa underbara människor och det var härligt att få ses igen!
Igår gick vi hem till Asal och hennes grabbar. Det är inte särskilt långt så jag tog Molly i en pulka och Alex fick ta sin snowracer. Han drog och drog och när den kom en liten backe så åkte han. Solen sken och snön gnistrade. Han skötte sig själv så bra att jag till och med erbjöd mig att dra honom på raksträckan. "Men mamma, jag har en idé! Du kan dra mig och jag kan dra Molly!"
Och så fick det bli. Han höll hårt och allt gick bra. Många glada skratt längs vägen. Underbart.
Sen lekte barnen massor och vi mammor pratade.
Åt lunch och fikade. Ingen ville gå när det var dags att gå hem.
Jag kan verkligen sakna mammaledigheten. Sakna sådär intensivt så att det nästan känns som sorg.
Allt bara flöt på. Vissa dagar hade man planer, andra inte.
Rutiner fanns det ju eftersom Alexander gick till dagis. Oftast blev det långpromenader och fikor. Det är verkligen sant att mammalediga fikar i mängder.
Men jag saknar själva känslan. Ingen riktig koll på vilken veckodag det är. Eller veckonummer. De fanns inte.
Nu gillar jag mitt jobb, trots skiftarbete med knasiga tider (som jag faktiskt ser massor av fördelar med).
Men dagar som igår. Dagar som var precis som förr. En flash-back från en alldeles underbar mammaledighet.
Då vänskapen växte fram bland flera utav oss. Saknar den tiden. Saknar dem.
På vägen hem var det en liten trött tös som somnade i sin pulka.
Vi fick stanna "tåget" och knöggla ihop henne kändes det som. Försöka lägga henne och vika in benen. Alexander fick ha ständig koll att inte någon av hennes lemmar for ut och fastnade!
Till slut blev det för tungt för Alexander att dra Molly med en hand. Så han hoppade av och gick och drog sin sovandes lillasyster.
Jag drog en tom snowracer. Och funderade vidare på livet.
Liten sömntuta som nästan trillar ur...
Ser ni förresten att solen gått ner och allt går i blått? *brr*
Men det gör mig ingenting, det är som förr.
Jag njuter istället i fulla drag av att vara ledig med mina två troll alla de andra dagarna!
Det känns lite som att vara mammaledig igen. Både måndag och tisdag har vi träffat andra mammor och barn som jag var mammaledig med förra året. Hela 2010 spenderades med dessa underbara människor och det var härligt att få ses igen!
Igår gick vi hem till Asal och hennes grabbar. Det är inte särskilt långt så jag tog Molly i en pulka och Alex fick ta sin snowracer. Han drog och drog och när den kom en liten backe så åkte han. Solen sken och snön gnistrade. Han skötte sig själv så bra att jag till och med erbjöd mig att dra honom på raksträckan. "Men mamma, jag har en idé! Du kan dra mig och jag kan dra Molly!"
Och så fick det bli. Han höll hårt och allt gick bra. Många glada skratt längs vägen. Underbart.
Sen lekte barnen massor och vi mammor pratade.
Åt lunch och fikade. Ingen ville gå när det var dags att gå hem.
Jag kan verkligen sakna mammaledigheten. Sakna sådär intensivt så att det nästan känns som sorg.
Allt bara flöt på. Vissa dagar hade man planer, andra inte.
Rutiner fanns det ju eftersom Alexander gick till dagis. Oftast blev det långpromenader och fikor. Det är verkligen sant att mammalediga fikar i mängder.
Men jag saknar själva känslan. Ingen riktig koll på vilken veckodag det är. Eller veckonummer. De fanns inte.
Nu gillar jag mitt jobb, trots skiftarbete med knasiga tider (som jag faktiskt ser massor av fördelar med).
Men dagar som igår. Dagar som var precis som förr. En flash-back från en alldeles underbar mammaledighet.
Då vänskapen växte fram bland flera utav oss. Saknar den tiden. Saknar dem.
På vägen hem var det en liten trött tös som somnade i sin pulka.
Vi fick stanna "tåget" och knöggla ihop henne kändes det som. Försöka lägga henne och vika in benen. Alexander fick ha ständig koll att inte någon av hennes lemmar for ut och fastnade!
Till slut blev det för tungt för Alexander att dra Molly med en hand. Så han hoppade av och gick och drog sin sovandes lillasyster.
Jag drog en tom snowracer. Och funderade vidare på livet.
Liten sömntuta som nästan trillar ur...
Ser ni förresten att solen gått ner och allt går i blått? *brr*
Kommentarer
Postat av: Caroline
Hej vännen!
Härliga foton du lagt ut!
Jag saknar med mamma-ledigheten! ^Åhhh vad jag vill vara det igen, hoppas man får gåvan att vara det igen!
kram till er!
Trackback
