Åsas Minnen

Igår på vilan (på dagis) tror jag Alex sov en lite längre stund. Han brukar bara somna till där och sedan väckas när personalen lämnar rummet. Annars är han inte särskilt trött när han ska sova för natten.

"Idag klappade fröken mig" brukar han berätta när vi går hem. Jag tycker alltid att det låter så mysigt.
När det är jag som nattar sonen så har vi alltid samma rutin, en bok på mattan, en bok i sängen och sen räknar jag hundra snöbollar som vi fantiserar om. Alex brukar somna vid 60-70 ungefär.

Igår hade jag kunnat räkna till 800 snöbollar utan framgång. Det blev en del prat och jag lämnade rummet några gånger, men Alex somnade inte. "Ska jag klappa dig?" frågar jag. Brukar faktiskt få ett nej till svar, men igår sa han ja. Så jag klappar honom på ryggen så som man klappar en hund. "Sådär gör inte fröken" säger Alex. Jag försöker klappa på alla möjliga sett. Men nej, så gör inte fröken, mamma.
Till slut visar Alex på sin kudde, rafs rafs. Jaha! Fröken kliar på ryggen! Så jag kliar honom.
"Tack mamma det är såhär det är skönt!" Åh, så bra nu somnar han snart! "Axlarna också mamma. Och nacken"
Ok, jag fortsätter. Mysigt ju. Jag känner mig glad som äntligen fått till det. Nu somnar han nog snart.
Det går en stund. Alex suckar. Vad nu då?

"Mamma, fröken gör mycket fortare än dig!!"

Hm... Undrar om fröken skulle kunna tänka sig att komma hem till oss vid nattedags och klia "rätt"!?