Åsas Minnen

Åhh, jag hinner inte blogga...
Underbara bonussonen Joe är här och det är så härligt!
Både Alexander och Molly avgudar sin storebror och de har så kul.
Man tycker ju att jag borde få en stund över till datorn, men dagarna bara försvinner!

Jag vågar i alla fall påstå att den här killen var coolast på Tekniska Museét idag!

Jag erkänner. Jag nojjar lite över Mollys vikt.
8,2 kg. Vågen har stått still i ett par veckor. 8,2.

Fattar inte att hon inte går upp?
Alla som har haft nöjet att äta tillsammans med min dotter vet att hon är hur glupsk som helst. Äter ibland lika mycket som Alexander. Är det blodpudding äter hon mer än honom.
Det blir mycket hemlagat och visst fett saknas nog. Jag försöker komma ihåg att tillsätta olja i vällingen.
Vällingen som hon dricker på kvällen, natten och tidig morgon. Frukost, mellis, lunch, mellis, middag. Allt går ner med god aptit.

Men likväl 8,2.
8,2.
Åtta komma två.

Alexander är på äventyr. Med sin mormor och morfar och husvagnen.
Hade en uppspelt och pirrig son här i tisdags. Mormor och morfar var på väg hit för att hämta honom.
Alex kunde inte äta sin lunch (trots att det var favoriten pannkaka!), han kunde inte vara still. Han gick ut och väntade på att de skulle komma. I 20 minuter stod han och väntade och längtade. När de äntligen kom åt han lite av sin lunch, men "när ska vi åka?" "Mamma, pappa och Molly får inte följa med!" "Jo, Molly får när hon också är stor."

Jag oroade mig lite att han skulle trotsa och bad honom att ringa mig om han kände sig arg. Inte bråka med mormor och morfar. "Jag ska inte vara arg mamma". "Puss, puss, vi ska åka nu, kan du vinka?"
Jag gick och vinkade. Precis som förra gången han åkte bort så grät jag. Tänkte på min farmor. Hon brukade alltid gråta när vi skulle åka hem efter att ha hälsat på henne. Jag brukade tycka det var underligt, borde hon inte tycka det är skönt att få det lugnt igen efter allt ståhej?
Nu förstår jag farmor. Det är sorligt att säga hej då. Trots att jag är så glad att Alex ska få komma iväg och ha roligt i flera dagar med två av sina bästa kompisar, mormor och morfar.
"Jag kommer sakna dig, hjärtat" säger jag. "Ja men mamma, om tre veckor kommer jag hem igen!"

Tre veckor, tre dagar skulle det ju vara.
Tre veckor hade varit olidligt. Nu är det alldeles lagom. Trots att jag var ledsen igen på kvällen, så är det ju skönt med lite ledigt. För Alex. För mig. Inga galna trotsutbrott behöver jag tackla! Inga matfighter! Inget tjat på tre dagar!

Men sen vill jag ha honom hemma igen. Han får trotsa hela helgen om han vill.
Bara han är här.

Visst kan man se på honom hur han ser fram emot sin semester?
Tack mamma och pappa för att ni är så delaktiga i mina barns liv!

Har kickat igång den andra, supersega, datorn. Här funkar i alla fall alla tangenterna.
Men mina bilder ligger ju på min laptop, så jag får väl köra dubbelt och logga in på den senare och lägga till foton. Lite lagom omständigt. Men jag vill ju blogga!

Nu har det ju gått en vecka sen Molly blev 11 månader, men fotot är taget på rätt dag.
Hennes personlighet utvecklas för varje dag och jag blir så faschinerad av hur olika hon och Alexander är. Att bebisar kan vara så "egna" när de fortfarande är så små. Häftigt.

Hon pladdrar vidare. Ibland pekar hon ut i tomma intet och har en längre utlägging "dabadudulubuladahh". Sen slutar hon tvärt, nickar och säger "mmm mmm". Precis som att hon håller med sig själv, det hon sagt var rätt och riktigt.
Hon övar på att stå lull, om och om igen ställer hon sig upp utan stöd och klappar händerna åt sin framgång. Idag tog hon ju även sina två första steg. Hon har fortfarande ett alldeles fantastiskt gott humör och är sällan ledsen eller arg. Min mammaledighet med henne är som en dröm. Varje dag njuter jag.

Hon älskar att stoppa saker i och ur, vi hittar ofta små presenter i våra skor och allt som oftast försvinner mobiler och fjärrkontroller. Då har hon stoppat in dem i nåt litet hål nånstans. När jag gjorde i ordning hennes rum hittade hon en ask med spikar. Hon satt minst i en halvtimme och plockade ur spikarna för att sedan lägga tillbaka dem igen.

Alexander vill hellre ha sina saker på rad. Han satt häromdagen vid sin låda bilar och parkerade dem på långa, perfekta rader. Då kröp Molly dit och började stoppa tillbaka dem i lådan, en efter en. Alex blir irriterad och bär bort henne. Hon kryper tillbaka. Alex bär bort henne igen och ger henne en leksak. Hon sitter en stund en bit bort men snart är hon tillbaka och plockar bort hans bilar, in i lådan. Alex blir nu arg och skriker ut sin frustration...
"Mooooollyyyy, stop tidying!!!"

Lustigt att jag skrev sådär i förra inlägget...
För faktiskt så tog Molly hela två små steg idag! Håhå, nu ska vi öva!

Mitt tangentbord funkar inte som det ska. Tråkigt värre.
r, n och v funkar bara ibland, "space" likaså. Det gör även att det tar låååång tid att skriva inlägg. Jag får trycka länge och många gånger. Ska lämna in den så fort jag gjort back up på alla foton.
Just nu verkar det fungera ganska bra! Det är ju lite typiskt eftersom jag har en del jag vill blogga om men ska gå hem till en kompis nu.
Tidsoptimisten är redan sen!

Molly är i alla fall väldigt nära sina första steg! Kanske blir det idag?

Ja, vi kanske borde byta karriärer jag och maken. Och starta en flyttfirma istället. Är riktigt imponerad över hur snabba vi var idag. Det är redan klart! Lite fix kvar i Mollys rum, bland annat med krokarna nedan men alla möbler står där de ska.
ALLA möbler. Inklusive spjälsängen.

Nattningen gick hur smidigt som helst. Tog med mig Molly och en flaska välling upp till hennes rum. Ville inte att hon skulle somna i famnen utan vara vaken när vi satte oss i hennes rum.
Hon slukade flaskan, greppade efter nappen. Sen behövde jag bara lägga ner henne, säga "Go'natt" och Molly vände sig på sidan och somnade. Hur enkelt och mysigt som helst.

Nu blir det lite TV och surfande innan jag ska gå till mitt sovrum, tända lampan och börja läsa "Flickan som lekte med elden". Japp, jag har bara läst första boken i triologin.

...och nu äntligen är det dags!
Ska fixa Mollys rum så hon kan få flytta in. Min lilla stora tös.
Vi behöver flytta lite möbler, vända på en dörr, sätta en krok i taket och förstås göra det fint.
Sen måste den här mamman ta ett djupt andetag och flytta spjälsängen. Från min sida av sängen, ut ur vårt sovrum och in till ett relativt tomt sovrum. Mollys rum.
Lite jobbigt känns det allt, lite pirr i magen. Det blir ju så definitivt. Hon är stor.

Ska återkomma med bilder när det är klart, kommer nog ta ett par dagar.
Så länge kan ni få se lite fina saker jag köpt som ska få sitta på väggarna.
Fina eller hur?

Hade ju ett riktigt flyt med bloggandet där ett tag...
Men med svärföräldrarna på besök så blir det väldigt lite tid med datorn!
Imorgon åker de hem till England, så då ses vi igen!

Alla tycker vi väl att det är skönt att sova!
Mina nätter är vanligtvis ganksa ok. Dock med en hel del avbrott, Molly vaknar och vill ha välling. Som tur är så somnar hon om direkt efteråt. Sen somnar jag om och väcks nästa gång av att Alex kommer in. Då beror det lite på vad klockan är, om det blir att vi går tillbaka till hans rum eller om han kan få sova i min säng. Om jag har oturen att bli väckt ännu en gång så är det antingen Molly som vill ha en flaska till eller Alex som återigen kommer, då är klockan förhoppningsvis så mycket att det snart är morgon.

Och på morgonen när jag vaknar är jag oftast ganska trött. Som tur är har jag en morgonpigg make (rekommenderas!) och jag får sova ut lite på helger och även nu på hans semester.

Men nu, i denna värme, så sover vi alla ganska taskigt och att natta Molly tar evigheter i vårt väldigt varma sovrum. Även på dagarna har tösens sömn ändrats... Hon sover oftast bara vid ett tillfälle numera och ibland så kort stund som 40 minuter.
Och tänk, när Molly var nio dagar gammal ringde jag tillbaka till förlossningen och frågade om det verkligen var ok att en baby sov 22 timmar om dygnet?

Detta med att sova bara en gång per dag medför en liten utmaning.
Drömscenariot är ju att hon har fått i sig hela lunchen innan hon somnar....

Wow, vilket fantastiskt väder vi har!
Just nu, sitter jag i en klänning på altanen (ja, trädäcket är klart och underbart!), med laptopen och ett glas vin. Solen har gått ner men himlen är fortfarande ljus. Det är VARMT. Sådär varmt att man bara måste duschan innan man går och lägger sig. Det är så härligt! Det är så underbart härligt att sitta här och bara vara.

Jag har chattat med en mycket speciell vän som är så långt borta men ändå så nära.
Våra liv är så annorlunda. Jag med hus, make och barn. Hon med "Melose place-lägenhet", hund och ett spännande jobb. Eller spännande jobbuppgifter.
Så olika våra liv är.
Men så lika vi är ändå på nåt vis. Samma tankar, värderingar och ofta samma smak.

Det känns som igår när vi satt på buss 307 och sjöng. Pratade om "Blåhallon-brudarna", vilka småglin. Pratade om stora kärlekar som bodde på andra sidan "skitdiket". Men mest av allt så flamsade vi. Jag anser Karin vara den jag nog flamsat mest med i hela mitt liv. Minns så väl ett foto på oss från en middag med fotbollslaget då vi skrattar så gommen syns. Lika stor på oss bägge två.

Min vän står inför ett vägskäl. Att våga eller inte våga.
Klart hon vågar! Hon bör chansa, satsa och vinna!
Efter studenten, då vi skålade vår frihet klädda i "den lilla vita", så har våra liv gått väldigt olika vägar.
Mina val i livet har oftast varit väldigt lätta. Karins har varit svåra.
Lösningarna för mig har legat precis framför mina fötter, klivet har aldrig varit långt.
För Karin har det varit svårare, kliven större och längre, men också mycket mer spännande. Tycker jag. Det är ju inte jag som behövt välja, i mitt liv har jag bara behövt göra det självklara.

Jag beundrar min fina vän! Hon vet inte själv hur stark hon är, hur långt hon har kommit och inte hur långt hon kan gå! Karin, du klarar allt. Lycka till! 
Och vi finns här. Alltid.
Jag älskar dig, min kaka!

Alexander ville titta på "sin film" jag länkade till i förra inlägget.
Han sitter tyst och tittar. Sen ser jag hur han får något ledsamt i blicken och jag frågar om han är ok?

Då börjar stora tårar rulla och han snyftar fram...
"Jag vill va liten igen. Jag vill va bebis. Det är jobbigt att va fyra"

Åh, älskade lille gubben!
Vi kramades länge, länge och han var verkligen ledsen. 
Efter en stund kom Molly och ville vara med och då, plötsligt, kände vi hennes allra första tand i nederkäken.
Stämningen övergick snabbt i glädje och jag och Alex började den stora utmaningen om att få se en skymt av tanden!
10 månader och 3 veckor gammal, så kom den äntligen! Den första tanden!

Jag har en mycket fin vän. Hon har en mycket fin blogg. Hon har en underbar son, min fine gudson!

Häromdagen skrev hon ett inlägg om en bortglömd skatt. Åh, sötaste Vincent!

Och tänk, jag gjorde ju också en sån där film. Fick fram den till slut.
Underbara bortglömda skatt!

http://www.onetruemedia.com/shared?p=1b667ff5662bbd2a197f85&skin_id=601&utm_source=otm&utm_medium=text_url

Såhär såg det ut på eftermiddagen idag.
Alex och hans morfar hjälper till med stadiga ben då Rich skruvar för fullt!



Det är inte helt färdigt, men nästan!
Jag kunde kliva ut på det idag och det är fantastiskt fint!
Jag är så glad!!
(Trots att jag varit en trötter idag. En stressad trötter med för lite tålamod...)

Imorgon hoppas jag det blir en stor härlig förändring i trädgården...
Min make (med trasigt knä fortfarande) kommer få hjälp av byggare Bob (läs: min pappa) och kanske, kanske kommer jag kunna gå ut på ett trädäck istället för de så tråkiga stenplattorna som har varit vår altan sen vi flyttade hit!
Förändringen pågår även inomhus. Har precis sålt Joe's säng, tog bara 2 timmar på Blocket. Trevligt.
Vi kommer bli av med den imorgon då Rich faktiskt kommer leverera hem den till köparen.
Nu kvarstrå lite fix i Joes rum och så småningom blir Mollys blivande rum ledigt och jag längtar!
Längtar efter att slötitta på TV i vårt sovrum. Eller varför inte faktiskt tända lampan och läsa en bok! Festligt värre!

Såhär ser det ut på altanen just nu! Hoppas på en framgångsrik dag imorgon!




Först kom nya taket på plats...



Och ramen är nästan färdig...

Molly hejjar på pappa "luddliduliddulidoo"...

Ojojoj, tiden bara rusar. Det går alldeles för fort.
1 juli redan.
Det betyder att en tredjedel av sommaren är över. Men det betyder också något mycket värre.
Det är idag bara fyra månader kvar tills Molly börjar på dagis.
Hur kan min bebis redan vara så stor?
Ok, nu kommer hon ju vara blott 14,5 månader när hon börjar. Lite för liten tycker många. Även jag egentligen.
Men vårt dagis är omtyckt och jag vågade inte riskera att inte få en plats till henne.
Jag kommer börja på bara 50% på jobbet till årsskiftet då jag går upp till 80%. Så i början kommer hon inte gå så många dagar i veckan. Inte heller långa dagar.
Jag får tänka på det istället.

Hon är så rolig nu Molly. Hon har lärt sig att skaka på huvudet när man säger nej och nicka när man säger ja.
Richard har övat en del med henne så nu skakar hon på huvudet så fort hon får syn på sin pappa. Hon har lärt sig att peka och säger "titta däh". Annars säger hon bara mamma. Ma-ma-ma-ma-maaa. Förr sa hon "pabba", men det har hon slutat med. Rich hävdar ju förstås att allt "dada" som kom i början av jollradet betydde "daddy". Jomenvisst.

Hon utvecklas inte så mycket med grovmotoriken just nu, ett par gånger har hon glömt bort sig och släppt bägge händer och "stått lull" men bara i några sekunder.
Hon är mer inne på finmotoriken och talet just nu. Stoppa i, ta ur, stoppa i igen. Små leksaker försvinner i diverse burkar och alla våra skor brukar numera finnas utanför huset. En studsboll i skon är inte heller ovanligt.

Hon är fortfarande en väldigt glad och nöjd liten tös.
Förutom när man tar henne ur gungan. Hon skulle kunna gunga precis hur länge som helst. Hennes skrik ekar över hela lekparken och många tror nog att olyckan har varit framme. Så hjärtskärnade är hennes skrik.
Hon följer efter sin bror slaviskt och sover bara nån timma på dagen nu när han är hemma.
Hon fortsätter att äta mängder (kan nästan äta med sked nu), men fortsätter väga lite för lite.
Hon sover hela nätterna, med avbrott för en flaska välling. Men somnar om igen på en gång.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, "lättare" bebis får man leta efter.
Ujuj, bävar för tonåren redan nu!





Molly på midsommarafton, 10 månader gammal