Åsas Minnen

...så är det fyra år sedan mitt liv förändrades totalt.
Vår Alexander kom till världen. Allt blev så mycket bättre.

I 27 timmar kämpade vi. Det kändes inte så länge som 27 timmar gör nu. Trots att man inte riktigt visste som var på gång och hur det skulle bli så längtade man. Längtade efter att få sin bebis till sig.
Men det var tufft. Jag var aldrig på väg att ge upp, men jag började tro att det skulle ta flera dagar innan min bebis skulle komma ut. När våra värden började försämras blev det tal om kejsarsnitt, men då reagerade plötsligt min kropp och finalen närmade sig. De tog hjälp av en sugklocka och barnmorskan sa till mig när jag skulle krysta. Till slut kom bebisen. Jag hann se mitt barn i några sekunder. Det lilla livet verkade livlöst och alla sprang.
Sprang ifrån mig och en undersköterka. "Såg du vad det blev?" frågade jag. "Nä, jag hann inte heller se" sa sköterskan som hade det största burr jag sett till hår på länge.

Sen kändes det som att 27 timmar till passerade. Jag tittade i taket, på den gigantiska lampan. Några tårar föll. Var är min bebis? Mår min bebis bra?
Maud, den underbara barnsmorskan kom. Strök mig i pannan och sa att min bebis hade kämpat, kommit igen och mådde bra. Jag log. Andades igen. Slappnade av lite.
"Är det en flicka eller en pojke?" frågade jag. Men Maud tyckte det skulle få bli en överraskning. Och jag längtade.

Barnläkaren kom. Pratade en massa konstigt om "syrebrist", men det var ok nu? "Kanske senare skador" och jag fattade ingenting. Så plötsligt säger hon "Men han mår fint nu!"
HAN!? Är det en pojke!? I samma stund kommer en stolt pappa in med Alexander i famnen. Lilla bebisen gnyr och är det finaste jag sett. Äntligen får jag hålla honom. Hans hud mot min.
Underbaraste finaste Alexander.
I fyra år har du gjort mina dagar till de bästa. Jag älskar Dig!

Grattis på födelsedagen!