Åsas Minnen

Igår firade vi lilla Molly som fyllde två år!

Det gick sådär.
Hade jag för höga förväntningar? Tror det.

Kvällen innan låg jag och planerade morgonen och dagen.
Jag vet ju med all säkerhet att Alexander kommer ligga brevid mig i sängen när jag vaknar.
Aldrig någonsin har jag fått väcka honom på hans födelsedag och ingen annan dag heller för den delen.
Med Molly fanns det hopp. Hon sover hur bra som helst.
Jag och Alexander skulle väcka henne med sång. Äntligen få sjunga "Ja må hon leva".

Döm min förvåning (och besvikelse) när hon står och petar på mig och säger "Mammaaaa" lite lagom gnälligt.
Tittar på klockan. 06.40.
På tok för tidigt.
Alexander hade vaknat och gått och väckt Molly. Tidigt. Utan sång såklart.
Jaha. Det började helt fel.

Vi gjorde om. La ner Molly. Gick ut ur rummet.
Gick tillbaka in och sjöng. Hon såg glad ut.
Men hela morgonen blev gnällig. Hon var trött.
Alexander var arg för både det ena och det andra.
En massa bråk. En hel massa bråk.
Jag har nog aldrig bråkat så mycket med Alex. Jag var elak och han tyckte inte om mig.
Nästa stund gråter han och vill bli tröstad. Jag försöker förklara, han försvarar sig och vi blir osams igen.
Hela tiden känner jag en liten sorg att allt blir så galet fel på Mollys födelsedag.

Vi åker till Andy's lekland. Mina föräldrar var med och vi hade jätteroligt.
Nu såhär dagen efter är jag så glad att vi åkte dit. Båda barnen hade så kul och Alexander vågade åka i en läskig 90-graders rutchkana. Han satt nog ett 40-tal gånger på kanten och tvekade.
När jag till slut sa att det var sista chansen, så gjorde han det. Han vågade!
Jag sträckte upp mina armar och skrek av lycka. Jag har aldrig sett honom så stolt.

Timmarna på leklandet var toppen.
Men till och med i bilen på väg dit tvekade jag flera gånger.
Alaxander satt och skrek och grät om vartannat för att han inte fick något i leksaksaffären.
Jag var på väg att vända flera gånger.
På vägen hem åkte han med sin mormor och morfar. Skönt.
Molly somnade bak i min bil. Ännu skönare.
Jag kunde lyssna på musik och njuta av köerna i trafiken.

Lyckas sedan bli osams med maken över nåt så löjligt som grädde och tårtbotten.
Nej, vi har inte roliga tårtor som de har i England. Nej, jag vet inte exakt var på Ica de har tårtbottnar.
Varför åkte jag inte själv? För att jag inte ville lämna en sovandes Molly i bilen.
Väl hemma brast det för mig när jag fixade maten.
Mina förväntningar på en "helt fantastik" dag hade rasat för länge sedan.
Jag blir arg över mina tårar och fäller ett par till.

Hur som helst.
Middagen blev bra, tårtan blev bra (saknade topping och ljus, men funkade med bara grädde och tomtebloss).
Bäst var Mollys glädje och fina presenter.
Jag hämtade mig och gladde mig åt hennes födelsedag.

Hon var nog den enda i familjen som hade en fantastisk dag.
Födelsedagsbarnet själv.
Och det är ju huvudsaken, grattis Molly!!