Åsas Minnen

Semesterdagarna springer iväg.
Snart inne på sista veckan.
Men vi har det härligt. Joe är hos oss i en vecka till, vi umgås med vänner och har ganska lata dagar.
Jag känner mig lite stressad, vill hålla på och "fixa" en massa saker.
Men när tillfället ges dyker nåt annat upp. "Jag ska bara".
Barnen har roligt med sin storebror, men Molly har blivit ganska mammig, klängig och gnällig.
Var till och med på närakuten idag och kollade hennes öron och hals. Men allt såg bra ut.
Två nätter på raken har hon varit otröstlig. Vaknat och varit riktigt ledsen. "Mamma komma!"
"Tatten", är hon varm och törstig? "Bajsat", kiss i blöjan? "Ont i örat" (betydde ju tydligen inte att hon hade ont i örat...)

Åh, denna eviga gissningslek.
Det har fått sluta med Ipren och då har hon sovit.
Fyra tänder på väg upp samtidigt, kan det vara det som spökar?

Mitt sömnkonto ligger lite på minus och jag tackar min make ödmjukast för alla sovmornar.
Försöker ha tålamod på dagarna och inte fräsa.
Sen sätter man på TVn och inser att några sömnlösa nätter är ingenting mot skjutna ungdomar i Norge.
Jävla idiot. Jag mår illa.
En del tårar har jag fällt idag.
Ser på mina barn och är så tacksam för allt jag har. Sömnlösa nätter eller inte.