Ont i örat!
Om man spenderar en vecka av sitt liv såhär...
...så får man ont i örat. En släng av öroninflammation, eller hörselgångsinflammation tror jag det heter när orsaken är vatten.
Hur som helst, detta vet nu både maken och sonen. Maken fick antibiotika på plats och pga av risken att trumhinnan skulle spricka så fick vi nästan inte flyga hem. Det var en kittlande tanke på morgonen, men blev bara jobbigt på eftermiddagen när jag satt med telefonen i timmar och pratade med försäkringsbolag. Helsnurrigt.
Fattar fortfarande inte riktigt vem som hade täckt vad. Allt jag vill veta nu är vem som betalar min telefonräkning?
Dagen efter vi kom hem nämnde Alexander att han hade ont i örat. Som pappa.
Men då han inte gnällde eller visade några andra symptom så lät jag det vara. Han nämnde det igen och när jag fick hjälpa honom av med T-shirten dagen efter för att det gjorde ont så åkte vi till doktorn.
Och vilken doktor. Totalt opedagogisk och behandlade Alex som en vuxen. Eller till och med värre. Tråkigt, eftersom jag annars varit så nöjd med vår nya vårdcentral.
Efter att dr pressat in sitt instrument i Alexanders stackars öra så förklarande han inte så mycket utan skrev ut penicillin. Jag ville bara därifrån. Alex skrek inte, men spände hela kroppen och knöt sina nävar stenhårt.
Han var lite ledsen efteråt, nästan lite kränkt. "Varför gjorde han så hårt mamma?"
Vi gick till Apoteket och sen köpte vi glass och "medicin-dricka".
Jag bad om tabletter till Alex istället för flytande penecillin denna gång. Åh, vad jag är glad att jag gjorde detta!!
Han har alltid avskytt "äcklig medicin" och nu sväljer han dessa med glädje!
Nu har det gått ett par dagar och örat är bättre. Jag är glad att han inte blev sjuk!
En härlig milstolpe, hej då flytande penecillin! För alltid!
...så får man ont i örat. En släng av öroninflammation, eller hörselgångsinflammation tror jag det heter när orsaken är vatten.
Hur som helst, detta vet nu både maken och sonen. Maken fick antibiotika på plats och pga av risken att trumhinnan skulle spricka så fick vi nästan inte flyga hem. Det var en kittlande tanke på morgonen, men blev bara jobbigt på eftermiddagen när jag satt med telefonen i timmar och pratade med försäkringsbolag. Helsnurrigt.
Fattar fortfarande inte riktigt vem som hade täckt vad. Allt jag vill veta nu är vem som betalar min telefonräkning?
Dagen efter vi kom hem nämnde Alexander att han hade ont i örat. Som pappa.
Men då han inte gnällde eller visade några andra symptom så lät jag det vara. Han nämnde det igen och när jag fick hjälpa honom av med T-shirten dagen efter för att det gjorde ont så åkte vi till doktorn.
Och vilken doktor. Totalt opedagogisk och behandlade Alex som en vuxen. Eller till och med värre. Tråkigt, eftersom jag annars varit så nöjd med vår nya vårdcentral.
Efter att dr pressat in sitt instrument i Alexanders stackars öra så förklarande han inte så mycket utan skrev ut penicillin. Jag ville bara därifrån. Alex skrek inte, men spände hela kroppen och knöt sina nävar stenhårt.
Han var lite ledsen efteråt, nästan lite kränkt. "Varför gjorde han så hårt mamma?"
Vi gick till Apoteket och sen köpte vi glass och "medicin-dricka".
Jag bad om tabletter till Alex istället för flytande penecillin denna gång. Åh, vad jag är glad att jag gjorde detta!!
Han har alltid avskytt "äcklig medicin" och nu sväljer han dessa med glädje!
Nu har det gått ett par dagar och örat är bättre. Jag är glad att han inte blev sjuk!
En härlig milstolpe, hej då flytande penecillin! För alltid!
Kommentarer
Trackback
