Åsas Minnen

...precis vad mamman behövde.
En underbar morgon!

De har blivit små sömntutor, mina barn.
Jag umgås med dem en timma på morgonen ungefär.
Mellan 8 och 9. Jag jobbar kväll idag och börjar tidigt imorgon.
Så nästa gång ses vi klockan 15 imorgon. Det är länge.
Ni förstår ju att denna timmen på morgonen är ganska viktig.

Ibland vaknar Alex och är på dåligt humör.
Krävs inte mycket för att jag blir irriterad då.
Sen kanske Molly är sur hon med.
Då blir det garanterat tjafs mellan dem och mitt tålamod försvinner.
Stress. Ilska. Kanske tårar. Skrik. Säga saker man ångrar.
Skynda, skynda... Vi kommer ju försent!!
Leendet påklistrat vid lämning. Vill ju inte skiljas från barnen med ledsna ögon.
Men inom mig värker det. Fan. En timma.
En timma då allt kan gå fel och jag bär med mig en dålig känsla hela dagen.

Eller så blir det som idag.
Jag och Alex vaknar samtidigt. På varsin kudde med näsorna mot varann.
"Håll om mig mamma"
Vi ligger och småpratar. Han frågar om jag träffat "mina fyra finaste tjejer nu?"
Och jag berättar om att jag träffat tre av de fyra som jag vet att han syftar på.
Berättar vad vi åt och lite om vad vi pratade om. Inte allt förstås... ;)
"Jaha" säger Alex och verkar faktiskt ganska intresserad.

Efter en stund vill han väcka Molly och blir alltid lika förvånad om hon redan är vaken.
Han hjälper (läs: drar) henne ur spjälsängen och vi väljer kläder.
Alex ville vara fin i skjorta idag och Molly skulle absolut ha sin Pippi-tshirt.
Vi hinner läsa en bok i soffan, "The smartest giant in town".
Alexander fnissar och tycker det låter tokigt när jag läser på engelska.
Frukosten går ner i ett nafs och vi lämnar hemmet i tid för en gångs skull.
Jag går in med ett stort leende och barnen säger knappt hej då.
De har bråttom till kompisar och leksaker.
Jag får nästan en kram av båda. Lite halvt sådär.
Men det gör inget. Jag har en så bra känsla i magen.
En härlig, pirrig känsla som jag bär med mig hela dagen.




Yoghurt och cheerios är mums!